REFERAT: Borlänge borta

I 785 dagar höll vi sviten intakt, men allt det fina har sitt slut… vår första förlust i ett seriesammanhang är ett faktum.

Något svenskt avlägset rekord måste vi ändå hunnit slagit, får gå till handbollens kungliga bibliotek och damma av några historieböcker och reka lite.

Som så oftast åker vi på bortamatch med ett inte as sexigt lag, knappt lagom sexigt, och där rutinen inte slår i taket.

Innan vi i kronologisk går igenom gårdagens bajsmacka så måste det klargöras en sak.

Det existerar annan regelbok i Borlänge, där man får ta 4+ steg, passa bollen 4-7 gånger under passivt spel samt att när VI får varning för passivt spel, lossar skott mot mål och där vi sedan tar returen, så ska ju ett nytt anfall starta, men inte enligt Borlänges regelbok.

Men men, inte därför det blev som det blev, meeen kanske hade det kunnat blivit lite annorlunda om reglerna tillämpas jämlika.

Hade vi samma lag som förra helgen? Nej.

Hade Borlänge samma lag som förra helgen? Nej.

Jag ska inte nämna några A och B lag här men man kan säga att det var väldigt olika lag från båda sidor sedan vi senast dansade tillsammans på planen.

Så man skulle kunna säga att det var två nya lag som mötte varandra under söndagen i Domnarvsvallens sporthall. Förövrigt en fin sporthall som påminner om den i byn med fina bänkar à la skolsporthall som avbytarbänk, inga flådiga stolar, 38492 olika linjer på golvet som får en att fundera på om man fått en tia och publik som sitter mer eller mindre på planen.

Inledningen är trevande minst sagt där Sala öppnar det officiella målprotokollet från 7m efter prick 60 sekunder spelade.

Vi tappar sedan och ligger under med uddamålet från till minut 16 då vi vänt på skutan. Vi lät dalmasarna flyga fritt i zon 3 några gånger för mycket och de visade att det trots allt är stål i vattnet här i Borlänge. Skotten var hårda och raka, precis som ett stålrör.

Men vi får sedan stopp på produktionen av stålrör och kan där med försiktigt ta oss upp i täten. Eric fastställer halvtidsresultatet till 10-11 och vi kunde bocka av årets i särklass längsta 30 minuter. Dra ballen i gruset, riktigt tungsprunget underlag i hallen. Andra halvlek bjuder inte direkt på någon start med klös utan Mackan skickar in första påsen under andra halvlekens räkning efter 2 minuter och 35 sekunder. Inom sin tid. Lagom.

Sedan får vi, tack vare en utvisning på en dalmas och en straff, ett litet ryck till 11-14 när Oliver som gör säsongsdebut skickar in bollen mellan benen på keepern från straffpunkten.

Vi hamnar strax därefter i en mörk, mörk period, tänk Mordor, tänk Voldemort, där vi inte lyckas få nätmaskorna att dansa tango under dryga 9 minuter samtidigt som vi ger dalmasar fri lejd till våra egna nätmaskor som dansade salsa och sjöng på Ricky Martin. Där går vi från en ändå okej ledning på 12-15 till 18-15.

Jerry lyckas sedan få in två snabba och stoppa blödningen och vi får lite känning igen. Men sen tappar vi 3 raka och Borlänge har skaffat sig ett fint försprång på 22-17 när det bara återstår 6,5 minut.

Timeouten från våran sida är lika självklar som att United inte kommer nå någon CL-plats i år.

Under timeouten går Nisse bananas och Marc står och svär på spanska, jag tror han svor iallafall, han såg inte glad ut. Han ögon var mörkare än en Rioja.

Kanske var det de vi behövde då vi kommer in på planen starkare än någonsin, fast det stämmer inte, vi var helt jävla dränerade och en kollektiv lungkollaps var inom räckhåll.

Men vi biter ihop och slungar in 5 raka mål och det är som att den vita Gandalf rider in, samtidigt som Lammet visar sin bästa sida och agerar Balrog ”you shall not pass” i buren och vi har 22-22 på tavlan med 1 minut kvar att spela.

Borlänges sista anfall är påväg att rinna ut i sanden och med handen uppe, och fyra passeringar såklart redan passerats så skickar Sillyhandboll en sjujävla raket rakt upp i bortre kryss, googlar man på svart svart så kommer ni få se det skottet.

Vi får 8 sekunder på oss att iallafall få med oss en pinne hem, men Jerry missbedömde Salas längd(han trodde nog han var cirka 3 meter lång) och diagonalpassingen blir onåbar och sitter i väggen och matchen är över..

Borlänge plockar åt sig segern med 23-22.

Borlänge jublar som om dom vunnit VM-guld. Det kan jag ändå köpa, Borlänge skriver därmed in sig i Tillbergas historieböcker där dom är det första, och hittills enda laget som slagit oss i seriesammanhang, inte fy skam!

Glädje kan vi också ge dom då dom faktiskt bor i Sveriges fulaste stad(inte vi som kommit på det), vi är faktiskt inte så mycket bättre då Västerås kvalificerar sig in på andra plats, men ey, bättre än första!

Byn däremot, den är jävligt fin!

Man får med tåren i ögat skriva in Borlänge i Tillberga handbolls historieböcker och samtidigt slicka såren och konstatera att det inte var vår dag men att matchen likväl kunde slutat tvärtom. Kanske var det för att Dala avvek från traditionen att det alltid, ALLTID, ska spelar Gunilla Persson mellan Västerås och Sala. Denna gången lyssnade vi inte på Gunilla.. Men förlusten skulle komma nångång, kanske till helgen, kanske för två år sen mot Örebro HF, kanske nästa år eller om 2 år.

Detta kan betyda att vi faktiskt måste börja träna lite handboll på träningen, inte bara spela fotboll. Kanske det, men troligtvis inte. Blir nog 60 min fotboll på onsdag igen.

Matchens dubbelnugge🏆

Delades broderligt mellan våra Nicklasar, alltså Sala och Lammet som dom egentligen heter.